Ditt ansikte rymmer all världens ömhet, dina ögon är dunkla som den grönblå sjön - suger mig till dig - din mun har ett smärtsamt ömt leende, som om du ville be mig om lov för något.
Det finns tilfällen då vi alla önskar att vi levde i en mer stillsam värld, men det gör vi inte. Och om vår tid är svår och förvirrande så är den utmanande och full med möjligheter.
Alla våra drömmar, var blev de av? Vi lär oss leva vidare med det vi har. Alla våra drömmar, som ingen tycks förstå. Vi låtsas att vi glömt dem, och sen fortsätter vi gå.